Göljahult's blogg

Idag har inte precis varit den roligaste dagen i mitt liv; Mia och Nickan galopperar nu på de evigt gröna ängarna. Även om det helt var mitt beslut (och Nickans ägare) så känns det ändå tugnt. Mia var ju Amelias första egna ponny och den som lärde henne rida. Nickan var en super mysig fröken med ett hjärta av guld, men man måste inse när det är bäst för dem att vandra vidare. Turligt för mig har jag världens bästa sambo när det gäller sådanah här saker; han är coollugn och har full förståelse för hur jag känner. Allt gick jättebra och båda hästarna var superlugna och verkade inte ana vad som skulle ske.
När vi kom hem igen sa Amelia:
"Mamma, nu behöver Mia inte ha ont mer och jag är glad för henne."
Usch, hur kan min 4-åring vara så mkt starkare än mig? Men vi har förberet Amelia hela sommaren på vad som ska hända och hon verkar ha accepterat att Mia inte kan leva längre.
Jag tror nog att Samona och Mini tog det hårdast; båda har gått och gnäggat hela dan efter sina kompisar...




Mia II




Mia och Amelia