Göljahult's blogg

Känns som jag har ramlat ner i ett stort svart hål; allt är trist, tråkigt och blää. Min man är klängig, mina barn är monster, huset rasar snart ihop, jobbet är pest, vännerna har fullt upp med annat och inga kläder passar. Kan det bli värre? Vanligtvis brukar jag bli deppig i november, när det är mörkt och kallt, men nu vet jag inte vad som har hänt. Det känns som om jag håller på att kvävas av mitt liv. Självklart älskar jag min familj, det är inte dem det är fel på, men det går ändå ut över dom. Jag blir lättretlig, sur och grinig. Jag behöver helt enkelt semester från mitt liv! Kan man ha det? Eller är det bara att bita ihop och kämpa vidare? Jag hoppas på det första alternativet...
Dessutom har jag fortfarande inte fått min Orbitrek ännu! När jag kollade paketet på postens hemsida i lördags så fanns det i Örebro! Hur kan ett paket som kommer från Malmö och ska till Tingsryd hamna i Örebro?? Jag blir så j..a matt. 

Sitter ju nu och tittar på "mannen som talar med hundar" och undrar hur folk tänker. Hur kan man låta det gå så långt med sin hund innan man tar hjälp? Och hur tänker man när man skaffar en Alaskan Huskie som sällskapshund?? Läser man inte på om rasen man tänker köpa? Jag blir inte klok på dessa människor! Jag påstår inte på något sätt att jag är expert, men om man inte kan hantera sin hund gör man sig antingen av med den eller tar hjälp av någon som kan. Nu måste jag byta kanal annars blir jag riktigt uppretad...

Nej, positiva tankar och en uppryckning är vad jag behöver! Ska tänka ut något roligt att göra och under tiden ska jag mumsa i mig lite blåbärspaj som Amelia och jag har bakat (var och plockade blåbär idag).
Kram